Enfaldens Wishet.

1.

En högvördig doktor i teologin,
med lärdomens hopade summa,
Kom händelsevis ifrån akademi´n
Och mötte en fattighus gumma;

 

Så sjuklig och skröplig, men likväl så nöjd
vad är väl, den höglärde frågar,
Den hemliga orsak till glädje och fröjd,
Som skenbart ditt öga upplågar?

 

Ack, skulle då ej, var den fattigas svar,
Ett öga, som synden begråtit,
Med fröjd lyftas upp till en kärleksrik Far,
Som mig mina synder förlåtit!

 

Till Kristus som, mäktig, barmhärtig och god
Min salighetssak sig antagit;
Från evig förtappelse löst med sitt blod,
Och åter till barn mig upptagit.

 

Till Anden, som, mild och hugsvalande, bär
Sitt heliga vittne i hjärtat:
Att frälsat, benådat och saligt det är,
Fast ännu förkrossat och smärtat.

Lik fångade fågeln, som fri ur sitt garn,
Med lovsång i höjden sig svingar;
Så förer mig Herden i famn som sitt barn
Mot himlen på salighets vingar.

 

Håll, håll! Sade doktorn, dig vakta att se

Ditt mål i inbillningens spegel;
Men vill du bli salig, så måste det ske
Likmätigt min vetenskapsregel.

 

Din lära är lös; blott ett sockersött råd
För köttet, ej avdött och jordat,
Som svärmar vid känslan av kallelsens nåd,
Om livet i Gudi fullbordat.

 

Det går ej så lätt att bli renad och fri
Från syndens förskräckliga välde;
Och Gud låter länge i bättringen bli
Förborgat det mål han oss ställde.

 

2.

För mången botfärdig i yttersta stund
Han visshet i tron först upplåter;
Förklarar sitt namn och sitt nådeförbund

Och skänker sin salighet åter.

 

Håll därföre inne med lovsång och fröjd,
Vänd ångerfull åter till lagen,
Att, under dess gissel ödmjukad och böjd
Du rätt må till blods bliva slagen.

 

Först väckelsen fodrar en rundelig tid,
Om djupt den i hjärtat skall bränna;
Upplysningen sedan, vad marter och strid
Att rätt allt sitt elände känna.

 

Förkrosselsen därnäst, att känna sin nöd
med tårar otaliga gånger;
Att sjunka,  berövad allt hopp och allt stöd,
Djupt in i en frätande ånger.

 

Och sist kommer bättringen efter Guds lag,
Med bön och med födelse-smärta;
Då mognar till tron någon framtidens dag
Ditt arma och sökande hjärta.

 

Nu skynda botfärdig och ödmjuk åstad,
Att bedja och kämpa och vaka;
Men, hoppar du över ett trappsteg en grad,
Så måste du vända tillbaka;

 

Ty nådenes ordning är bragt i system;
Ej själen en prick får avpruta,
Om hon skall beredas och bliva bekväm,
Att livet i trone få njuta. = = =

 

Men enfalden svarar: så vitt jag försport,
Herr doktor, ni låtit mig höra,
Ej vad för min salighet Kristus har gjort;
Men endast vad jag skulle göra.

 

Den vägen för mig är så konstig och lärd,
Att förr jag förtvivlad skull´ bliva,
Än Gud = skulle finna mig elända värd
Att salighets skatten mig giva.

 

3.

I ordet jag funnit blott kärlek och nåd
Hos Kristus min Frälsare vorden
Av Gudomens evigt förbarmande råd;
Och Honom jag tagit på orden.

 

Den salighetsordning ni tecknat så rent,
Guds Anda väl följt i mitt inre;
Men huru jag blivit med Kristus förent,
Jag vet varken mer eller mindre.

 

Den Helige Andes nyfödande fläkt
Är kärlekens hemliga under,
Oändeligt högre än tanken sig sträckt
Ur människoläror och funder.

 

Det säkraste råd till evinnerligt liv
En sökande själ kan få höra:
I utfattig tro dig till Jesum begiv;
Men hämta dig, det skall Han göra.

 

Så Kristus att tro och att älska jag lärt,
Som allt mig av nåd har förlåtit;
Hans Namn är mig lika i lovsången kärt,
Som stunden jag synden begråtit.

 

Och aldrig Hans löften ha´ svikit min tro,
Men nåd över nåd har jag njutit,
Och nu är jag viss att i honom få bo;
Ty han har betalt vad jag brutit.

När satan i lagens och samvetets namn
Anklagelser över mig gjuter,
I Kristi rättfärdighets vidöppna famn
Jag undan blodhämnarn mig sluter.

 

Och där måste fienden lämna mig ro,
Det fästet förgäves han bryter;
Där får jag med trygghet i evighet bo
Trots allt vad han stormar och ryter.

 

O, abba, min Fader! håll ut och mig drag,
Att jag ej blir efter i loppet!
Är någon förlorad, så är det visst jag;
Dock kan jag ej uppgiva hoppet.

 

4.

Ty Jesus är mäktig, och det är hans sätt,
Att stundom till helvetet föra;
Men där kan hans kärlek ej släppa så lätt,
Så länge Hans ord jag får höra.

 

Han rikast i kärlek, jag djupast i nöd;
O, motsatsers saliga möte!
Så finne jag arma i liv och i död
Min brudkrona uti hans sköte.

 

I blodet är livet, i såren min frid,
Min fristad i Frälsarens sida,
Och arvet däruppe. Blott en liten tid
Hans hemtebud låter mig bida.

 

Och så får han hem sitt borttappade får,
Och jag får Hans ansikte skåda.
O, tänk när jag mitt i Guds salighet står!
Ack, måtte vi råkas vi båda!

 

Men doktorn blev träffad av enfaldens tal,
Det saliga hopp om Guds rike;
Och utbrast med tårar: o, hade jag val,
Så ville jag bliva din like.

 

Hur hjärtlig och sann är den levande tron!
Och vem ville ej för den skatten
Med fröjd sig förflytta till allmosehjon
från doktors=diplomet och hatten.

 

När människovisdomen yvs i sitt gräl
Och prunkar med skalet så gärna;
Då utbildar Kristus i enfaldens själ
Sitt rikes förborgade kärna.

 

Du saliga enfald, hur älsklig och skön
Ditt ljus och din rätt är att skatta!
Så blive det alltid min varmaste bön
Som barn Herren Jesus att fatta.

 

Ja, salig är den, ur förbistringen här
Den eviga sanning har funnit:
Att enfaldens tro, som för Gud är så kär,
Har re´n genom förlåten hunnit.